Hon bodde i ett litet hus i de finska skogarna, långt från Göteborg. Hon var kraftigt undergiven och gick igång på att vara min slav. Jag kunde ge henne restriktioner och uppgifter, sånt gjorde henne galen av kåthet. Nästan som i den där filmen, Sekreteraren. Vi hade ett liknande spel. Hon var trotsig och jag var sträng. Till att börja med var konversationen bara via email, förutom att vissa sexakter var över telefonen.
Eftersom jag ibland är rörlig i jobbet och det lutade åt uppdrag i hennes krokar, blossade det hela upp än värre. Krokar och krokar, jag skulle på ett jobb tjugofem mil ifrån henne, men ändå. Där uppe är tjugofem mil ingenting.
När vi fått nys om att vi skulle träffas på riktigt började våra sinnen ställa in oss på det. Jag var uppfylld av ägandet och makten i vårt spel. Hon höll på att explodera av vetskapen om att hon skulle få hanteras av mig, på riktigt.
Jag hade aldrig varit så högt upp i Sverige förut. Det var vackert. Mycket natur. Och natur gör mig otroligt kåt. Det var snö, men den tunga, svarta volvon låg säkert på vägbanan. Jag fantiserade om henne där jag körde.
Jag visste mycket om henne. Mer än hennes omgivning, eftersom hon hade målat ett så detaljerat porträtt av sig själv i alla välskrivna emails. Men jag visste inte hur hennes närhet kändes, hur hon doftade eller hur det skulle kännas att smeka henne.
Eftersom hon älskade det, satte jag upp ramarna via mobilen på vägen dit. Jag gav henne instruktioner. Sa åt henne att klä av sig, att jag ville ha henne naken när jag kom. Att hon skulle öppna dörren utan kläder, på knä, utan att titta mig i ögonen. Att jag skulle stiga in från vinterkylan och stänga dörren. Och hon skulle öppna min gylf och ta ut min kuk utan att vi sagt ett ord. Hon skulle suga en stund och sen titta upp. Först då skulle våra blickar mötas.
Och precis så blev det. Där satt hon på golvet och tittade på mig med min stenhårda kuk i sin mun, en kvinna jag aldrig träffat förut. Därifrån lyfte jag upp henne, tog henne i mina armar och gav henne en kyss.
Sen knullade vi och åt god mat alla de fem timmar som var kvar tills jag var tvungen att köra tillbaks. Inte många ord blev sagda. Det mesta var redan sagt i våra emails. Där i skogen lät vi våra kroppar tala.



5 andra tankar:
Mmmmmm......
*phew*
Att läsa sånt där på jobbet är högst obekvämt.
Tur att jag kan försvinna en stund utan att nån saknar mig.
Vilken gullig och på sitt sätt romantisk nostalgitripp. Fin bild också!
emma - =)
nini - Nämen? Förlåt om jag orsakade sådan olidlig klåda.
klumpesnusk - Tack!
*S*
Absolut inget du behöver be om ursäkt för.
Skicka en kommentar